Liraglutid är godkänt för viktkontroll från 6 års ålder, semaglutid från 12. Inget av preparaten omfattas av läkemedelsförmånen, och det nationella vårdprogrammet rekommenderar bara läkemedel som gör det. Tre dokument som var för sig är riktiga, och som tillsammans avgör saken på en annan grund än den medicinska.
Ett. Läkemedlen är godkända för barn. Liraglutid från 6 års ålder och semaglutid från 12 års ålder, båda för viktkontroll som komplement till förändrade levnadsvanor. Godkännandet är inte det som avgör vem som får behandlingen.
Två. Det som avgör är betalningen. Ingen av GLP-1-analogerna omfattas av läkemedelsförmånen, och det svenska nationella vårdprogrammet rekommenderar enbart läkemedel som kan förskrivas inom förmånen. Två dokument säger att läkemedlet får ges till barnet. Det tredje säger att samhället inte betalar för det.
Tre. Frågan om hur länge behandlingen ska pågå är inte besvarad, och den svenska expertgruppen skriver det själv. I klinisk praxis planeras för minst två års behandling. Studien som ska besvara underhållsfrågan hos ungdomar pågår till 2031.
Tre svenska och europeiska dokument gäller samtidigt för samma barn, och var för sig är de riktiga.
Godkännandet. Den europeiska läkemedelsmyndigheten har godkänt liraglutid för viktkontroll från 6 års ålder och semaglutid från 12 års ålder. Wegovys produktresumé anger att indikationen hos ungdomar från 12 år gäller obesitas, att samma dosupptrappningsschema som för vuxna ska tillämpas, att veckodoser över 2,4 mg inte rekommenderas, och att säkerhet och effekt för semaglutid hos barn under 12 år inte har fastställts. Produktresumén anger också att semaglutidexponeringen hos ungdomar var likartad den hos vuxna — barnets farmakokinetik är alltså inte det som skiljer.
Vårdprogrammet. Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid obesitas kom 2023, och samma år publicerades ett nationellt vårdprogram för behandling av obesitas hos barn och ungdomar inom kunskapsstyrningen. Kombinerad levnadsvanebehandling är grunden i all behandling. Läkemedel kan ges som komplement — men vårdprogrammet rekommenderar enbart läkemedel som kan förskrivas inom läkemedelsförmånen.
Förmånen. GLP-1-analoger faller i dagsläget inte under läkemedelsförmånen. Det är inte en formalitet. Den svenska expertgruppen skriver rakt ut vad det leder till: kostnaden är ett hinder för många familjer. Enstaka kliniker ersätter läkemedelskostnaden för specifika patienter. En stor andel av barnklinikerna utfärdar intyg så att familjen kan söka merkostnadsersättning via Försäkringskassan. Socialtjänsten kan stå för kostnaden i vissa fall.
Det här är inte samma sak som två riktlinjer som råkar sakna varandra. Här möts dokumenten — och pekar åt olika håll. Följden är att det som i praktiken avgör om ett barn med samma diagnos och samma indikation får behandling inte är medicinen, utan familjens ekonomi och vilken klinik barnet råkar hamna hos. Tillgången till barnobesitasvård varierar dessutom mycket mellan regionerna, vilket samma översikt konstaterar.
Hos en vuxen är en stillastående våg ett underkänt resultat. Hos ett barn kan exakt samma stillastående våg vara behandlingsmålet.
Skälet är att referensen rör sig. Barnet blir längre och äldre, så samma antal kilo motsvarar ett annat BMI ett år senare, och BMI hos barn måste dessutom läsas mot köns- och åldersspecifika kurvor — i Sverige med gränsvärden enligt International Obesity Task Force från 2 års ålder. Den svenska expertgruppen formulerar målet som en hälsosam viktutveckling med minskning av åldersanpassat BMI, och skriver att det för barn i förskole- och lågstadieåldern ofta räcker att sträva efter att stå still i vikt och växa på längden.
Det är därför STEP TEENS hade procentuell förändring i BMI som primärt effektmått i stället för kilo, och därför studien dessutom redovisade BMI som andel av 95:e percentilen och BMI-standardavvikelsepoäng mot tillväxtkurvor. Ett tal i kilo är inte ett resultat hos någon som växer. Det är ett tal som väntar på sin referens.
Samma avläsningsfel finns i vuxenvärlden av ett helt annat skäl: hos kvinnan i klimakteriet kan vikten stå still medan fett och muskel rör sig åt olika håll. Där döljer kroppssammansättningen förändringen. Här är det referensen som förskjuts. Två olika mekanismer, samma felaktiga slutsats — att ingenting händer.
STEP TEENS randomiserade 201 ungdomar mellan 12 och under 18 år med obesitas, eller med övervikt och minst en viktrelaterad samsjuklighet, i förhållandet 2:1 till semaglutid 2,4 mg en gång i veckan eller placebo, båda med levnadsvanebehandling, under 68 veckor.
| Effektmått vid vecka 68 | Semaglutid 2,4 mg | Placebo |
|---|---|---|
| Förändring i BMI | −16,1 % | +0,6 % |
| Förändring i kroppsvikt | −15,3 kg (−14,7 %) | +2,4 kg (+2,7 %) |
| Minst 5 % viktminskning | 99 av 131 (76 %) | 14 av 62 (23 %) |
| Minst 10 % viktminskning | 81 av 131 (62 %) | 5 av 62 (8 %) |
| Gastrointestinala biverkningar | 62 % | 42 % |
| Gallsten | 5 av 133 (3,8 %) | 0 |
| Allvarliga händelser | 15 av 133 (11 %) | 6 av 67 (9 %) |
Skillnaden i BMI var 16,7 procentenheter, med 95-procentigt konfidensintervall mellan 20,3 och 13,2 procentenheters minskning och P mindre än 0,001. Inga kliniskt relevanta fynd noterades i tillväxtmått eller pubertetsutveckling enligt Tanner-stadium, och skattningarna av psykisk hälsa med PHQ-9 och C-SSRS visade inga skillnader mellan grupperna.
Det mest anmärkningsvärda står i studiens diskussion, inte i dess resultattabell. Studieförfattarna jämförde själva med vuxenstudien STEP 1: den placebosubtraherade viktförändringen var 17,4 procentenheter hos ungdomarna mot 12,4 procentenheter hos vuxna. Effekten var alltså större i den yngre gruppen. Det är inget säljargument. Det innebär att den grupp som svarar starkast på behandlingen också är den grupp som har flest år kvar att förhålla sig till den.
För liraglutid finns SCALE Teens hos ungdomar 12 till under 18 år, som gav en förbättring i BMI-standardavvikelsepoäng på 0,23 enheter mot 0,00 för placebo efter 56 veckor, och SCALE Kids hos barn 6 till under 12 år. Den svenska översikten sammanfattar barnstudien som cirka 5 procent minskat BMI efter 56 veckor jämfört med placebo — en karakterisering hämtad ur översikten, inte ur originalartikeln. Liraglutid och semaglutid har inte jämförts i samma studie; att resultaten från separata studier pekar mot en större effekt av semaglutid är översiktens egen formulering och inte en direkt jämförelse.
Två publicerade observationer finns, och båda är korta.
STEP TEENS mätte vecka 75, alltså sju veckor efter att behandlingsperioden avslutats men medan deltagarna fortfarande fick levnadsvanebehandling. BMI låg då fortfarande under utgångsvärdet i semaglutidgruppen och över utgångsvärdet i placebogruppen. Sju veckor är inte ett svar på vad som händer sedan, och studieförfattarna skrev själva att en längre uppföljning hade behövts för att kunna följa effekten av behandlingsstopp.
SCALE Teens hade en 26 veckor lång uppföljningsperiod utan läkemedel efter 56 veckors behandling, och viktuppgång sågs under den perioden. Det är den längsta publicerade utsättningsobservationen hos ungdomar. Vuxenmaterialet i STEP 1-förlängningen mättes över ett helt år efter utsättning.
Den svenska expertgruppens egen formulering, november 2025: behandlingstidens längd är omdebatterad och i nuläget saknas evidens; mycket talar för att behandlingen behöver fortsätta under flera år; i klinisk praxis planeras för minst två års behandling; vid nedtitrering eller utsättning är det viktigt att vara uppmärksam på viktrecidiv och kunna erbjuda återinsättning eller annan behandling.
Studien som är avsedd att besvara underhållsfrågan hos ungdomar, STEP-Teens Weight Maintenance, uppges pågå mellan 2025 och 2031. Den uppgiften står i artikelns jävsdeklaration och inte i brödtexten, och redovisas här med den reservationen utskriven. En tolvåring som börjar i dag är arton när svaret kommer.
Ett konkret exempel på vad det innebär att sakna dokument. Inför planerade ingrepp anger SFAI:s riktlinje för preoperativ fasta att GLP-1-läkemedel med veckodosering bör sättas ut en vecka i förväg. Den svenska expertgruppen inom barnobesitas skriver att kunskapen om hur lång tid före elektiv kirurgi GLP-1-analoger bör sättas ut hos barn och ungdomar är begränsad, utgår i stället från halveringstiderna i FASS — 13 timmar för liraglutid och en vecka för semaglutid — och föreslår på den grunden en veckas utsättning för liraglutid och tre veckors utsättning för semaglutid.
Skillnaden mot vuxenriktlinjen är alltså tre gånger så lång tid för samma substans. Den beror inte på barnets farmakokinetik; produktresumén anger att exponeringen hos ungdomar liknar den hos vuxna. Den beror på att författarna inte hade något dokument att luta sig mot och sa det. Ett förslag som är märkt som förslag är inte ett problem. Ett förslag som läses som en regel är det.
Farhågan är vanlig nog att den svenska expertgruppen tar upp den uttryckligen: det förekommer att vårdnadshavare tackar nej till obesitasbehandling för att de befarar att behandlingen ska öka risken för att barnet utvecklar en ätstörning. Deras svar är att forskning visat att professionell viktbehandling inte ökar utan tvärtom tycks minska risken för framtida ätstörning.
Samma text säger också något annat som hör till samma bild: svensk barnobesitasvård behöver bli bättre på att identifiera den låga andel barn som samtidigt har obesitas och en ätstörning. Båda halvorna gäller samtidigt, och de motsäger inte varandra. Behandling med uppföljning av ett multidisciplinärt team är inte samma sak som en ung person som på egen hand försöker styra sin vikt.
Andelen barn i Sverige med övervikt fördubblades mellan 1984 och 2000, och andelen med obesitas fyrdubblades. Bland fyraåringar har det planat ut: ungefär 2 procent har obesitas och ytterligare 9 procent övervikt. För äldre barn saknas heltäckande nationell insamling trots att alla barn mäts och vägs av elevhälsan; studier från Göteborg baserade på elevhälsodata visar att ungefär var femte hade övervikt eller obesitas, med högst förekomst bland äldre tonårspojkar.
Behandlingsdata samlas i det nationella kvalitetsregistret BORIS. Obesitaskirurgi är enligt Socialstyrelsens riktlinjer ett behandlingsalternativ från 15 års ålder vid BMI 35 eller högre, och utredning inför kirurgi före 18 års ålder samlas i dag till ett fåtal centrum.
PROAKTIV utreder och behandlar vuxna. Det vi ser är den andra änden av det här förloppet: en behandling som påbörjades innan tillväxten var klar, som aldrig fick ett definierat slutdatum, och som nu ska hanteras av vuxenvården. En metabol utredning ger underlag för vad kroppen faktiskt gör i dag — och för om, när och hur en avveckling är rimlig.
Läs om avveckling Metabol utredningLiraglutid är godkänt av den europeiska läkemedelsmyndigheten för viktkontroll från 6 års ålder och semaglutid från 12 års ålder. Det är två olika åldersgränser för två olika substanser, och båda gäller viktkontroll som komplement till minskat kaloriintag och ökad fysisk aktivitet — inte som ensam behandling. Wegovys produktresumé anger uttryckligen att samma dosupptrappningsschema som för vuxna ska tillämpas från 12 år, att veckodoser högre än 2,4 mg inte rekommenderas, och att säkerhet och effekt för semaglutid hos barn under 12 år inte har fastställts. Godkännandet säger däremot ingenting om vem som i praktiken får behandlingen. Det avgörs av något annat.
För att godkännandet och betalningen är två skilda system. Ingen av GLP-1-analogerna omfattas i dagsläget av läkemedelsförmånen, och det svenska nationella vårdprogrammet för obesitas hos barn och ungdomar rekommenderar enbart läkemedel som kan förskrivas inom förmånen. Den svenska expertgruppen beskriver konsekvensen rakt ut: kostnaden är ett hinder för många familjer. Enstaka kliniker ersätter läkemedelskostnaden för specifika patienter, en stor andel barnkliniker utfärdar intyg så att familjen kan söka merkostnadsersättning via Försäkringskassan, och socialtjänsten kan stå för kostnaden i vissa fall. Det som avgör om ett barn får behandlingen är alltså i praktiken inte indikationen utan familjens ekonomi och vilken klinik barnet hamnar hos.
Mer, inte mindre. I STEP TEENS, som omfattade 201 ungdomar mellan 12 och under 18 år under 68 veckor, minskade BMI med 16,1 procent i semaglutidgruppen och ökade med 0,6 procent i placebogruppen. Skillnaden var 16,7 procentenheter, med ett 95-procentigt konfidensintervall mellan 20,3 och 13,2 procentenheters minskning. Kroppsvikten ändrades med 15,3 kilo nedåt mot 2,4 kilo uppåt. Studieförfattarna gjorde själva jämförelsen med vuxenstudien STEP 1 i sin diskussion: den placebosubtraherade viktförändringen var 17,4 procentenheter hos ungdomarna mot 12,4 procentenheter hos vuxna. Det är inget säljargument. Det säger att den grupp som svarar starkast på behandlingen också är den grupp som har flest år kvar att förhålla sig till den.
För att referensen rör sig. Ett barn blir längre och äldre under behandlingen, så samma siffra på vågen motsvarar ett annat BMI ett år senare — och BMI hos barn måste dessutom läsas mot köns- och åldersspecifika kurvor, i Sverige med gränsvärden enligt International Obesity Task Force från 2 års ålder. Den svenska expertgruppen formulerar behandlingsmålet som en hälsosam viktutveckling med minskning av åldersanpassat BMI, och skriver att det för barn i förskole- och lågstadieåldern ofta räcker att sträva efter att stå still i vikt och växa på längden. Hos en vuxen läses en stillastående våg som ett misslyckande. Hos ett barn som växer kan exakt samma stillastående våg vara själva behandlingsresultatet. Det är samma tal med motsatt innebörd, och det är därför STEP TEENS hade procentuell BMI-förändring som primärt effektmått i stället för kilo.
Det finns två publicerade observationer och båda är korta. STEP TEENS mätte vecka 75, alltså sju veckor efter att behandlingsperioden avslutats: BMI låg då fortfarande under utgångsvärdet i semaglutidgruppen och över utgångsvärdet i placebogruppen. Sju veckor besvarar inte frågan om vad som händer sedan, och studieförfattarna skrev själva att en längre uppföljning hade behövts för att kunna följa effekten av behandlingsstopp. SCALE Teens, som prövade liraglutid under 56 veckor, hade en 26 veckor lång uppföljningsperiod utan läkemedel och såg viktuppgång under den. Det är den längsta publicerade utsättningsobservationen hos ungdomar. Till jämförelse mättes vuxenmaterialet i STEP 1-förlängningen över ett helt år efter utsättning.
Det vet ingen ännu, och den svenska expertgruppen skriver det själv. I översikten i Läkartidningen från november 2025 står att behandlingstidens längd är omdebatterad och att det i nuläget saknas evidens, att mycket talar för att behandlingen behöver fortsätta under flera år, och att man i klinisk praxis planerar för minst två års behandling. Där står också att man vid nedtitrering eller utsättning måste vara uppmärksam på viktrecidiv och kunna erbjuda återinsättning eller annan behandling. Den studie som är avsedd att besvara underhållsfrågan hos ungdomar, STEP-Teens Weight Maintenance, uppges pågå mellan 2025 och 2031 — den uppgiften står i artikelns jävsdeklaration, inte i brödtexten, och redovisas här med den reservationen. En tolvåring som börjar i dag är arton när svaret kommer.
Farhågan är vanlig och den svenska expertgruppen tar upp den uttryckligen: det förekommer att vårdnadshavare tackar nej till obesitasbehandling av just det skälet. Deras svar är att forskning visat att professionell viktbehandling inte ökar utan tvärtom tycks minska risken för framtida ätstörning. Samma text säger också något annat som hör till bilden: svensk barnobesitasvård behöver bli bättre på att identifiera den låga andel barn som samtidigt har obesitas och en ätstörning. Båda halvorna gäller samtidigt. Behandling under professionell uppföljning är inte samma sak som ett barn eller en ungdom som på egen hand försöker styra sin vikt, och det är den andra situationen som är riskabel.
PROAKTIV tar emot vuxna, inte barn. Sidan finns här av ett annat skäl. Den som började behandlas som tonåring i mitten av 2020-talet är vuxen några år senare, och tar då med sig en behandling som påbörjades innan tillväxten var klar, som aldrig hade ett definierat slutdatum, och vars underhållsfråga fortfarande låg i en pågående studie. Det är inte ett argument för att sluta. Det är ett argument för att veta vad planen är, och för att den som en gång fått behandlingen inom specialiserad barnsjukvård behöver en lika genomtänkt plan när ansvaret flyttar över till vuxenvården.
Källor: Janson A, Järvholm K, Kindblom J, Nowicka P, Sjögren L, Thorén A, Nya möjligheter i behandling av barn och ungdomar med obesitas, Läkartidningen 2025;122:25071 (uppgiften om STEP-Teens Weight Maintenance 2025–2031 är hämtad ur artikelns jävsdeklaration). Weghuber D, Barrett T, Barrientos-Pérez M et al, STEP TEENS Investigators, Once-weekly semaglutide in adolescents with obesity, N Engl J Med 2022;387(24):2245–2257. Kelly AS, Auerbach P, Barrientos-Perez M et al, A randomized, controlled trial of liraglutide for adolescents with obesity, N Engl J Med 2020;382(22):2117–2128. Fox CK, Barrientos-Pérez M, Bomberg EM et al, SCALE Kids Trial Group, Liraglutide for children 6 to <12 years of age with obesity, N Engl J Med 2025;392(6):555–565, här refererad via den svenska översiktens sammanfattning. Wegovy produktresumé, FASS, avsnitt 4.1, 4.2, 4.8 och 5.2. Wilding JPH et al, Weight regain and cardiometabolic effects after withdrawal of semaglutide: the STEP 1 trial extension, Diabetes Obes Metab 2022. Cole TJ, Flegal KM, Nicholls D et al, BMJ 2007;335(7612):194. Bygdell M, Célind J, Lilja L et al, Acta Paediatr 2021;110(12):3349–3355. Jebeile H, Baur LA, Kwok C et al, JAMA Pediatr 2024;178(10):996, via den svenska översiktens referenslista. Socialstyrelsen, Nationella riktlinjer för vård vid obesitas, 2023. Nationellt system för kunskapsstyrning, Nationellt vårdprogram för behandling av obesitas hos barn och ungdomar, version 1, 15 maj 2023. SFAI, Preoperativ fasta för vuxna och barn, uppdaterad 22 januari 2024. Sidan anger inga priser, ingen dosering och inget utsättningsschema.