Nedsatt aptit är enligt produktresumén en mycket vanlig biverkan av centralstimulerande adhd-läkemedel. Aptitdämpning är samtidigt verkningsmekanismen hos GLP-1. När båda finns hos samma person verkar två behandlingar på samma utfallsmått via olika mekanismer — och de förskrivs nästan alltid av olika personer i olika verksamheter.
Ett. Sambandet mellan adhd och obesitas är mätt, inte antaget. I en metaanalys av 42 studier och 728 136 deltagare var den sammanvägda obesitasprevalensen hos vuxna med adhd 28,2 procent mot 16,4 procent hos vuxna utan.
Två. Nedsatt aptit står som mycket vanlig biverkan i produktresumén för centralstimulerande adhd-läkemedel — alltså hos fler än en av tio. Det är samma storhet som GLP-1 är gjort för att påverka.
Tre. Följden är en attribueringslucka. När vikten rör sig, eller slutar röra sig, kan en uppföljning som bara läser vikten inte avgöra vilken av behandlingarna som förklarar det. Luckan uppstår inte av ett misstag — den uppstår av att de två förskrivarna sitter i olika verksamheter.
Socialstyrelsen räknar med att omkring 3 procent av de vuxna och 5 till 7 procent av alla barn har adhd. Uthämtningen av adhd-läkemedel ökar i nästan alla åldersgrupper. Andelen kvinnor som hämtat ut ett adhd-läkemedel steg från 1,2 procent 2020 till 2,3 procent 2024, och bland män från 1,6 till 2,4 procent. Den största ökningen bland kvinnor låg i åldersgruppen 20 till 24 år, där användningen ökade med närmare 95 procent på fem år.
Det är samma åldersspann där efterfrågan på viktreglerande behandling är som störst. Överlappet är alltså inte en tänkt konstruktion — det är två växande kurvor i samma befolkning, och de möts hos personer som ofta har två olika behandlare som inte talar med varandra.
Cortese och medarbetare publicerade i American Journal of Psychiatry en systematisk översikt och metaanalys av sambandet mellan adhd och obesitas. Den omfattade 42 studier och 728 136 deltagare, varav 48 161 med adhd.
| Utfall | Med adhd | Utan adhd |
|---|---|---|
| Obesitasprevalens, vuxna | 28,2 procent | 16,4 procent |
| Obesitasprevalens, barn | 10,3 procent | 7,4 procent |
| Sammanvägd oddskvot, samtliga | 1,30 (95 procents konfidensintervall 1,16 till 1,46) | |
| Sammanvägd oddskvot, vuxna | 1,55 (1,32 till 1,81) | |
| Sammanvägd oddskvot, barn och ungdomar | 1,20 (1,05 till 1,37) | |
| Oddskvot, omedicinerade | 1,43 (1,23 till 1,67) — signifikant | |
| Oddskvot, medicinerade | 1,00 (0,87 till 1,15) — inte signifikant | |
De två sista raderna ser ut som ett argument för att läkemedelsbehandling skyddar mot obesitas. Författarna avvisar den läsningen själva: resultaten bygger på korrelationella studier och kan inte visa att läkemedelsbehandling minskar obesitasrisken vid adhd. De skriver också att tvärsnittsdata inte tillåter några säkra slutsatser om orsaksriktningen alls, och räknar upp tre möjligheter de inte kan skilja mellan: att adhd ökar risken för obesitas, att tillstånden delar biologiska riskfaktorer, eller att faktorer kopplade till obesitas ger eller härmar adhd-liknande symtom.
I samma arbete refereras en naturalistisk studie av vuxna med adhd och en lång historik av misslyckade viktnedgångsförsök. Den innehåller en tidsuppgift som är lätt att läsa förbi:
Viktnedgången kvarstod vid femton månader. Aptitdämpningen hade upphört inom två månader.
Studiens författare argumenterar för att den övergående aptitdämpande effekten därför inte kan förklara resultatet, och att den troligare vägen går via förbättrad exekutiv funktion och minskad impulsivitet, som gav mer regelbundna ätmönster. Metaanalysens författare betonar att det rör sig om en enda studie och att underlaget för hur centralstimulerande läkemedel påverkar vikt hos personer med både adhd och obesitas är litet.
Vår läsning, märkt som vår: den del av behandlingen som verkade längst var inte den som dämpade aptiten. Det är precis omvänt mot hur sambandet brukar beskrivas i vardagligt tal — och om det stämmer är de två behandlingarna inte utbytbara mot varandra ens när de påverkar samma siffra. GLP-1 verkar på aptiten. Adhd-behandlingen verkade, i det här materialet, på förmågan att hålla i en struktur. Två olika saker som råkar mätas med samma våg.
Det här är den del som ofta saknas i samtalet, trots att den står i klartext. För lisdexamfetamindimesylat anger FASS produktresumé att de biverkningar som observerats motsvarar dem som ofta förknippas med användning av stimulantia, och att mycket vanliga biverkningar inkluderar nedsatt aptit, insomni, muntorrhet, huvudvärk, smärta i övre delen av buken och viktminskning.
| Vad produktresumén anger | Innebörd |
|---|---|
| Nedsatt aptit: mycket vanlig i samtliga åldersgrupper | Förekommer hos fler än en av tio. Det är alltså regel snarare än undantag att aptiten redan är påverkad innan någon annan behandling tillkommer. |
| Viktminskning: mycket vanlig hos barn och ungdomar, vanlig hos vuxna | Effekten på vikt är dokumenterad som biverkan — inte som indikation. |
| Kontinuerlig behandling minskar tillväxthastigheten mätt i kroppsvikt hos barn | Vid ett års kontinuerlig behandling anges en medelförändring i ålders- och könsjusterad percentil motsvarande −13,4 hos barn 6 till 12 år, och −16,9 över två år hos barn och ungdomar 6 till 17 år. |
| Längd, vikt och aptit ska journalföras minst var sjätte månad på en tillväxtkurva | Uppföljningen av vikt är alltså redan ett formellt krav i den ena behandlingen. Frågan är om den andra behandlingen är känd för den som fyller i kurvan. |
Sista raden är sidans praktiska poäng. Uppföljningen finns redan. Det som ofta saknas är att den som gör den vet att en andra aptitpåverkande behandling har tillkommit — eller upphört.
När båda pågår. Aptiten är dämpad från två håll. Om intaget blir lägre än avsett syns det som en siffra på vågen, och den siffran ser likadan ut oavsett vilken av mekanismerna som stod för mest. En förskrivare som bara känner till sin egen behandling kommer att tolka förloppet som sin egen.
När den ena upphör. Ett avbrott kan ha många orsaker: planerad utsättning, ett dosbyte, en period utan läkemedel, eller att preparatet inte finns att få tag på. Oavsett orsak stiger aptiten — och den som följer förloppet kan inte utifrån vikten avgöra vilken av behandlingarna som ändrades. Det gäller åt båda hållen.
I uppföljningsfasen efteråt. Perioden efter en utsättning bygger på planering, rutin och att hålla i en struktur över månader. Uppmärksamhet och impulskontroll är enligt Socialstyrelsen just det personer med adhd ofta har svårt med. Sidan påstår inte att utsättningen går sämre — ingen har mätt det. Den påstår att en plan som tyst förutsätter oförändrad planeringsförmåga innehåller ett antagande, och att antagandet är billigare att tala om i förväg än att upptäcka i efterhand.
Formulerat som frågor att ta med, inte som instruktioner att följa.
Källor och proveniens: Cortese S och medarbetare, Association Between ADHD and Obesity: A Systematic Review and Meta-Analysis, American Journal of Psychiatry — resultat- och diskussionsavsnitten lästa i primärkällan; siffrorna för oddskvoter, konfidensintervall, prevalens och antal deltagare är hämtade därifrån, liksom författarnas egna reservationer om korrelationell design och om att den refererade naturalistiska studien är en enda studie. FASS produktresumé för lisdexamfetamindimesylat (Elvanse) — avsnitten om biverkningar, biverkningstabell och uppföljning lästa i primärkällan; övriga avsnitt av produktresumén har inte lästs, och sidan återger ingen dosering ur den. Uppgifterna om förekomst av adhd hos barn och vuxna är hämtade ur Socialstyrelsens pressmeddelande om de nationella riktlinjerna för vård och stöd vid adhd och autism, publicerat 2022-10-20, texten uppdaterad 2022-11-02. Uppgifterna om uthämtning av adhd-läkemedel 2020 till 2024 är hämtade ur Socialstyrelsens pressmeddelande om läkemedelsstatistiken för 2024, publicerat 2025-04-23, som bygger på Läkemedelsregistret. Formuleringar märkta som vår läsning är slutsatser vi drar av det lästa materialet och inte mätresultat. Sidan innehåller ingen dosering, inget upptrappnings- eller utsättningsschema, inga kostråd, inga mål- eller gränsvärden och inga priser, och avråder inte från någon pågående behandling.
Det är en fråga för den som förskriver, och den här sidan besvarar den inte. Vad sidan gör är att peka på något som är lätt att missa när två förskrivare arbetar var för sig: nedsatt aptit är en mycket vanlig biverkan av centralstimulerande adhd-läkemedel enligt produktresumén, och aptitdämpning är samtidigt verkningsmekanismen hos GLP-1. Det innebär att effekten på aptiten kan komma från två håll utan att någon av de två behandlarna nödvändigtvis vet om den andra. Att båda förskrivarna känner till varandra är därför inte en formalitet utan en förutsättning för att kunna tolka vad som händer.
Nej. Ingen GLP-1-analog är godkänd för adhd i Sverige, EU eller USA, och sidan gör inget påstående om att GLP-1 skulle påverka adhd-symtom. De godkända indikationerna för GLP-1 är typ 2-diabetes och viktreglering, samt för vissa preparat kardiovaskulär riskreduktion. Adhd-behandling består enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer av flera delar, där läkemedel är en av dem och psykologiska insatser som psykoedukation och kognitiv beteendeterapi är andra.
Att sambandet finns är mätt; varför det finns är inte avgjort. Den systematiska översikten och metaanalysen av Cortese och medarbetare i American Journal of Psychiatry omfattade 42 studier och 728 136 deltagare, varav 48 161 med adhd, och fann en sammanvägd oddskvot för obesitas på 1,30. Bland vuxna var den sammanvägda obesitasprevalensen 28,2 procent hos personer med adhd mot 16,4 procent hos personer utan. Författarna anger flera möjliga förklaringar och kan inte skilja mellan dem: att adhd ökar risken för obesitas, att tillstånden delar biologiska riskfaktorer, eller att faktorer kopplade till obesitas ger eller härmar adhd-liknande symtom. De skriver uttryckligen att tvärsnittsdata inte tillåter slutsatser om orsakssamband.
Det är inte vad det lästa materialet pekar mot, och det är sidans mest intressanta fynd. I samma metaanalys refereras en naturalistisk studie av vuxna med adhd och lång historik av misslyckade viktnedgångsförsök. Där kvarstod viktnedgången vid femton månader — men aptitdämpningen hade upphört inom två månader. Studiens författare argumenterar för att den övergående aptitdämpande effekten alltså inte kan förklara resultatet, och att förbättrad exekutiv funktion och minskad impulsivitet är den troligare vägen. Metaanalysens författare betonar att detta är en enda studie och att den korrelationella designen inte kan bevisa att läkemedelsbehandling minskar obesitasrisken. Vår läsning, märkt som vår: den del av behandlingen som verkade längst var inte den som dämpade aptiten.
Det ger en konkret sak att planera för. Vad som händer vid utsättning av GLP-1 är beskrivet på andra sidor i den här kunskapsbanken: hungern kommer tillbaka, magsäckstömningen normaliseras och vikten stiger hos de flesta. Vad som händer i uppföljningsfasen efter det är däremot beroende av planering, rutiner och förmåga att hålla i en struktur över månader — och just uppmärksamhet och impulskontroll är enligt Socialstyrelsen det som personer med adhd ofta har svårt med. Sidan drar inte slutsatsen att utsättningen går sämre; ingen har mätt det. Den drar slutsatsen att en plan som förutsätter oförändrad planeringsförmåga är en plan med ett outtalat antagande i sig, och att antagandet är värt att tala om innan behandlingen börjar.
Nej. Centralstimulerande läkemedel är godkända för adhd, inte för viktreglering, och de är narkotikaklassade. Att aptitminskning och viktminskning står som biverkningar i produktresumén är inte en indikation utan motsatsen: det är något som förskrivaren enligt samma produktresumé ska följa och journalföra. För barn och ungdomar anges att längd, vikt och aptit ska journalföras minst var sjätte månad på en tillväxtkurva, och att behandlingen kan behöva avbrytas om patienten inte växer eller ökar i vikt som förväntat. Om du har adhd och funderar på vikt är det en fråga att ta med till din behandlare — inte ett skäl att ändra doser på egen hand.
Socialstyrelsen räknar med att omkring 3 procent av de vuxna och 5 till 7 procent av alla barn har adhd. Uthämtningen av adhd-läkemedel ökar: andelen kvinnor som hämtat ut ett adhd-läkemedel gick från 1,2 procent 2020 till 2,3 procent 2024, och bland män från 1,6 till 2,4 procent. Störst ökning bland kvinnor sågs i åldersgruppen 20 till 24 år, där användningen ökade med närmare 95 procent. Det är samma åldersspann där efterfrågan på viktreglerande behandling är stor. Överlappet mellan de två grupperna är alltså inte en teoretisk konstruktion — det är två växande kurvor i samma befolkning.
PROAKTIV utreder inte adhd, ställer inga neuropsykiatriska diagnoser och förskriver inga centralstimulerande läkemedel. Den vården hör hemma hos psykiatrin, vårdcentralen eller den mottagning som redan ansvarar för din adhd-behandling. Det vi gör är att mäta och följa den metabola bilden över tid — insulinresistens, blodfetter, blodtryck, kroppssammansättning — och att göra den begriplig. För just den här gruppen finns ett skäl utöver det vanliga: när två läkemedel påverkar samma utfallsmått behöver uppföljningen bestå av mer än en våg för att någon ska kunna säga vad som faktiskt hände. Underlaget är till för att tas med till dem som behandlar dig, inte för att ersätta dem.
PROAKTIV utreder inte adhd, ställer inga neuropsykiatriska diagnoser och förskriver inga centralstimulerande läkemedel — den vården hör hemma hos dem som redan ansvarar för den. Det vi gör är att mäta och följa den metabola bilden över tid och göra den begriplig, så att det går att säga vad som faktiskt hände när två behandlingar påverkar samma siffra. Underlaget är till för att tas med till dem som behandlar dig.
Metabol utredning Om avveckling